När höstens mörker faller..
..kryper känslan fram igen. Den där kalla, tomma dödande känslan som äter upp mig inifrån. Solen skiner inte, himlen är inte längre blå. Mörka moln passerar och tunga regndroppar bildar ett tomt eko när löven faller.
När höstens mörker faller lyser du upp det mörka. Då känner jag dina armar värma mig i natten. Jag känner din stubbiga kind mot min, känner dina lena händer smeka min hud.
När höstens mörker faller kysser du mina läppar och ger mig gåshud med din mjuka tunga.
När höstens mörker faller är jag hel igen.
Jag trodde inte jag skulle hitta dig. Du som fick mig att hitta tillbaka till det verkliga, du som fick mig att öppna ögonen till en helt ny värld. Du som hittade min gömda nyckel, du som rev de murar jag byggt upp. Du som fick mig att hitta tillbaka till mig själv.
Du hittade mig, tog mitt hjärta med storm och fick det att slå fortare än det någonsin har gjort.
När höstens mörker faller är jag inte ensam,
när höstens mörker faller är det du och jag.
Och ingenting kan göra mig lyckligare.
