Pili

En mycket nogrann miljö/personbeskrivning i en novell eller två olika texter.
Jag valde i en novell.

Den röda väskan

Perrongen var kall. Den grå betongen spred en jobbig känsla som satte sig hårt i var människas bröst. Man kunde höra tågens rasande skri eka mellan de hårda väggarna blandat med de stressade rösterna som kom ifrån andra sidan rälsen där tågen gick till centrum. Det luktade unket, luktade gammalt skräp och ruttet.

Jag hade precis fått en ny tröja, en svart tjock stickad tröja. Den värmde, trots det kalla regnet som piskat mot mitt ansikte och den hårda vinden som fått mig att vilja vända om på vägen till stationen. I handen höll jag min väska, den fula bruna väskan som jag haft i flera år. Jag behövde en ny väska, en finare väska, men för tillfället spelade det ingen roll.

Jag stirrade tomt ner på det skitiga golvet och synade vartenda klotter, varenda liten spricka, vartenda litet dammkorn. Snyftningar, hulkande tunga andetag från en tunn flicka som satt på bänken nådde mitt öra. Jag tittade upp, såg det röda stripiga blöta håret hänga ned över hennes nedböjda smutsiga ansikte. Hon skakade, frusen och kall. Våta droppar föll ner från hennes slitna byxor och bildade något av en sjö runt hennes bara fötter. Hennes tröja var tunn och blöt, så tunn att jag kunde se hennes hud skina igenom. Jag satte mig bredvid, tyst. Vid hennes sida stod en väska, en röd liten resväska. Jag tittade på henne, tittade på hennes ynkligt tunna armar och hennes skarpa konturer av skelett över axlarna. Jag tyckte synd om henne. Hon skakade, skakade så mycket att bänken rörde sig.

”Hej”, sa jag. Hon tittade upp och jag möttes utav tomma ögon, men ändå så vackra. De var fyllda med tårar, fyllda med en obeskrivlig sorg. Hennes läppar var som tunna streck i det vackra ansiktet, blå. De markerade kindbenen och hennes höga panna fick hennes näsa att se liten ut. Hon drog hennes smala hand över ansiktet och torkade bort tårarna som rann. ”Hej”, svarade hon och tittade på mig med en stor osäkerhet.

På något sätt passade hon in där. Den tunna, kalla och blöta flickan med stripigt hår och inga skor. Hon passade in i betongen, passade in i den bilden man skapade sig av sådana väggar. Hon var fast där, inrutad i den bottenlösa oceanen.

Jag lade handen på hennes arm och kände hur min inre värme förändras, kall som is. Hon drog snabbt sig undan och flyttade sig ett steg ifrån mig på bänken. Jag tog av mig min stickade tröja och gav den till henne. ”Du ser ut att frysa, ta den här”, sa jag. Ännu en gång tittade hon på mig med de tomma ögonen. ”Den ser ny ut, jag kan inte ta den ifrån dig”, huttrade hon. Jag insisterade, såg den stackars flickan trä tröjan över huvudet. Den späda kroppen drunknade i den, den gick ända ner till knäna. ”Tack”, sa hon och tittade återigen ner i backen.

”Jag ska till min morfar, hälsa på honom på ålderdomshemmet. Jag missade det sena tåget igår så jag fick
ta det tidiga tåget idag. Jag höll på att försova mig i morse, men jag klarade det”. Jag försökte få med henne i en konversation, försökte få henne att se på mig och le. Hennes huttrande blev allt mindre och mindre. Hon kröp ihop som en liten boll på bänken och vilade sin kind mot sina spetsiga knän. ”Vart ska du någonstans?”, frågade jag.

”Hem”

Efter vad jag tyckte kändes som en evighet lyfte hon på huvudet igen och såg på mig. Tårarna var borta, hennes läppar som förut hade varit så blå av kylan var nu klart röda. Ett litet leende, ett betydelsefullt leende, och hon kysste mig. Läpparna var mjuka, aldrig förr hade jag känt sådana läppar som hennes. De var förtrollande, jag hamnade i trans. Kanske en förälskelse, kanske en förälskelse för stunden. En förälskelse som skulle försvinna bort med horisonten och försvinna ner i djupet, till en annan plats.

Tåget rullade in på perrongen och stannade med första vagnen intill vår bänk. Jag gick in och kände varm luft slå emot mig. Jag kunde inte slita bort bilden av flickan ur mitt huvud. Aldrig hade jag sett något så ynkligt, och ändå något så vackert. Jag satte mig ner på mitt säte och tittade ut på perrongen. Kvar bredvid bänken stod min bruna, fula väska. Jag tittade hastigt på klockan. Två minuter kvar, jag skulle hinna. Jag reste mig upp och rusade ut genom dörrarna, men blev för ett tag fast i mig själv. Mina ben ville inte röra sig, ville inte ta mig mot min bruna, fula väska. Flickan, den tunna flickan med det stripiga håret stod intill spåret med ögon fyllda av tårar. Hon som precis hade gett mig min första kyss. Hon hade på sig min svarta tröja. Jag fick en blick, en blick som bad om förlåtelse men visade tacksamhet.

Tåget började rulla
Och kvar på perrongen stod bara den röda väskan.



Pili