Pili

Jag borde inget säga om det här egentligen. Jag är en sådan som jag vänder mig mot just nu, men jag antar att det kan vara bra för mig att läsa mina egna åsikter också. Dum och dan är jag, som personligen gentemot mig själv går emot det jag kommer skriva nu. Jag är en tjej som tänker lika idiotiskt som så många andra.

Att utseende och yttre har blivit en stor del av världen är inget att snacka om. Ideal hit och dit! Du ska inte vara tjock, inte ha en massa finnar, du ska följa modet, sminka dig... Sen jag började intressera mig för mode och makeup har jag inte kunnat släppa det.
Jag har svårt för att gå till skolan utan att bära smink, vilket betyder att jag är osäker på mig själv. Jag trivs inte att gå runt bland folk utan smink. Varför? Jag tycker att jag har så runda ögon, jag vill sminka mig så att mina ögon ser mer ovala ut. Jag är osäker på min hy, för jag har små finnar lite här och var.
Jag trivs inte att gå ut utan att ha fixat mitt hår. När mitt hår ligger naturligt utan hårspray och tupering eller utan min speciella uppsättning tycker jag att jag ser alldeles för rund ut i ansiktet.
Jag trivs inte att gå i jeans, konstigt nog. Jag går hellre med klänningar/tunikor och strumpbyxor än i jeans och en tröja. Har jag jeans vill jag ha en lång tröja över så att jag slipper visa min rumpa och mina lår. Min favoritklänning är en supertight fodralklänning med nitar, men jag bär alltid en cardigan över som döljer hur min överkropp ser ut. Anledning? Jag trivs inte med mina former. Jag har varit mycket smalare förut och jag vill inte se mig själv med breda höfter och småtjock mage.

Komplex, sådana sjuka saker som ingen annan ser, som jag skulle kunna slita av med mina bara händer. Jag kan ibland titta på någon annan och tänka; "Jag vill också se ut så. Tänk om jag kunde se ut så..". Samtidigt har den tjejen jag tittar på och vill vara som, komplex för hur hon ser ut. Kanske tycker hon att hon är för smal, kanske tycker hon till och med att hennes lår är för feta. Trots att hon väger 20 kilo mindre än mig kan hon säga till mig att jag är vacker som jag är, men hon själv ser sig i spegeln som en fet gris, precis som jag gör?

Jag tänker ofta att jag borde acceptera mig själv och hur jag ser ut. Det här är ju jag? Det finns ingen annan som är som mig. Jag är unik. Mina runda ögon och mitt runda ansikte är jag, mina äppelkinder skapar mig. Jag har inte former som någon annan, jag har mina egna. Detta gäller alla tjejer runt omkring, det är det jag vill komma fram till.

Trots att andra tycker att man är vacker kan man inte ta åt sig komplimanger. Säger någon till mig att det syns att jag har gått ner i vikt blir jag superglad för att jag är en bit på vägen, men när jag sedan tittar på mig själv i spegeln ser jag ingen förändring. Jag ser inget som förändrats. Jag ser fortfarande mina valkar på magen när jag sitter ner, jag ser fortfarande mina tjocka lår och min rumpa med celluliter. Jag ser fortfarande mina tjocka överarmar och mitt runda ansikte. Alla andra är mycket vackrare än mig, i mina ögon.

Vi tjejer/kvinnor borde vara glada för det vi har. Den ända anledningen till att vi har blivit så är alla dessa size zero-modeller, människors olika åsikter om vad som är tjockt eller inte.

Se Jessica Simpson - ett celeb med former och stora bröst. Hon är "tjock", enligt media.
Medan de sedan tittar på Beyoncé Knowles - ett celeb med former och stora bröst. Hon är en utav världens sexigaste kvinnor.
VAD ÄR DET HÄR?

Jag frågar mig varför de trycker ner Britney Spears, för att hon gick upp sina gravidkilon och fick celluliter på rumpan för att i nästa sekund tycka att hon är anorektiker?
Samtidigt undrar de vad fan Lindsay Lohan och Nicole Richie håller på med när de svälter sig själva, för att i nästa sekund då de gått upp i vikt, gå ut i media med att de är feta. CELLULITVARNING ! Shoot, världen idag är ett helvete.

Om Satan finns är det ingen annan än media!

De klagar på att man är för tjock, visar upp modeller som har samma storlek som en tolvåring i kläder.
Man följer deras krav, blir lika smal och har storlek som en tolvåring.
Då är man för smal.

Människan idag förstör sin egen art. Människan idag trycker ner någon av sina egna. Varför? För att få sig själva att låta bättre? För att få olika kirurgkliniker att tjäna pengar? Fettsugning, botox, bantningspiller....
De får alltid människor att tänka på vad alla andra vill, hur alla andra tycker att man ska se ut. Man får inte ha någon egen åsikt, då är man ett freak. De får alltid mig och så många andra tjejer att vilja byta kropp med någon modell i en tidning eller på tv.

Ett ansikte utan personliga specialitéer är som en natthimmel utan stjärnor. Varför ska man slösa bort en ända sekund att klaga på vem man är? De små "icke-perfekta" (ingen är perfekt och om perfektion finns är alla perfekta, varenda en!) detaljerna är det som gör dig vacker, älskad.. De visar på sätt och vis din personlighet, vem du är inom dig. De reflekterar vem du är! Och oavsett om du är tjock, smal, rak, kurvig, full med finnar, utan finnar, kort hår, långt hår, tunnt hår, tjockt hår, stora fötter, små fötter... Oavsett om du har en stil där du blandar alla olika sorters färger och klädkombinationer, eller om du har en strikt modeinriktad stil. DU är lika mycket värd som precis ALLA andra på den här jorden.

Mitt problem är att jag inte mår bra i mig själv just nu, så där har vi anledningen till att jag vill gå ner i vikt. Min anledning är att jag vill passa i mina gamla jeans och kläder igen. Jag vill inte behöva köpa större storlekar, jag har redan jättemycket kläder! Media har påverkat mig, idealen har påverkat mig. Jag vet att många tjejer tänker som jag, de är inte nöjda med sig själva och vill gå ner eller upp i vikt. MEN, ta emot komplimanger. Ta till er allt det andra människor säger (om det är elakt, ta inte till er) och var er själva oavsett vart ni är för någonstans.

Kom ihåg, ni är vackra! ♥