En anlagd brand...
...händer inte människor i min närhet.
En brand, över huvud taget, händer inte människor i min närhet.
Visst tänker man så? Visst tänker man att det är sådant man bara läser i tidningen, sådant som händer andra.
Mina ögon öppnades den dagen då Emelie dog, men i lördagsmorgon insåg jag att mina ögon bara öppnades halvt. När jag fick mammas telefonsamtal klockan halv nio på morgonen rusade paniken genom kroppen och hjärtat slog fortare än det någonsin har gjort. "Det brann på vandrarhemmet inatt, vi är på sjukhuset".
En första tanke som slog mig var pappa. Varför lät mamma så ledsen? Varför hörde jag inte pappa prata i bakgrunden? Sjukhuset? Brand? Jag förstod inte. Panik, ännu mer panik. "Vi mår bra, men pappa måste kollas. Han andades in alldeles för mycket rök när han släckte den ena branden." Och trots lättnaden över att jag sluppit förlora någon utav mina föräldrar grät jag. När mamma lagt på, grät jag. När hon hade berättat om branden, att den var anlagd, försök till mordbrand. Vad? Lever jag i en film eller VAD?!
Vad vill eld med min familj? Vad är det för mening? Att min fobi växer och min respekt för elden växer är någonting som just nu är förståeligt. En brand som tog min kusins liv, och en brand som fick min pappa och mamma att åka akut till sjukhus. Spöken svävar runt i mitt inre och är uppmärksam på varje detalj, som kan starta en brand. Jag måste säga att nu kan till och med vår braskamin ge mig panikångest. Om det sprakar till? Om vi sover, när det sprakar till? Jag måste flytta mattan, den kan ta eld lätt. Jag får inte tända ljus, inga ljus i jul. Om, glöm inte släcka. Släck två gånger, blås en extra gång. Kolla spisen, är den av? Ugnen? Bilen, kör försiktigt, jag vill inte krocka. Tänk om den börjar brinna? Slängde han sin cigarett i gräset, är det torrt eller kan den släckas i fukten? Jag mår illa, vill kräkas. Panik, panik, panik....
Pappa, min hjälte. Mamma, min hjältinna. Om de inte hade vaknat hade alla brunnit inne. Tack vare dem lever allihopa, alla! De riskerade sitt liv då, det kunde ha gått så mycket värre än det gick och jag är så jävlar lycklig att jag och mina bröder inte behövde förlora de vi levt med hela våra liv.
Att livet kan bli så mycket kortare än man tänkt sig har jag insett nu, fullt ut. Att leva varje dag som att det vore den sista är inte längre någon tvekan för mig. Att säga till sin familj att jag älskar dem, varenda dag, oavsett vad som händer finns det inga tvivel i. Ett telefonsamtal bort är dem, bara några värmande ord och det kan rädda en hel dag. Den dagen de inte finns här längre ångrar man sig, om man inte tar vara på varje sekund.
En brand, över huvud taget, händer inte människor i min närhet.
Visst tänker man så? Visst tänker man att det är sådant man bara läser i tidningen, sådant som händer andra.
Mina ögon öppnades den dagen då Emelie dog, men i lördagsmorgon insåg jag att mina ögon bara öppnades halvt. När jag fick mammas telefonsamtal klockan halv nio på morgonen rusade paniken genom kroppen och hjärtat slog fortare än det någonsin har gjort. "Det brann på vandrarhemmet inatt, vi är på sjukhuset".
En första tanke som slog mig var pappa. Varför lät mamma så ledsen? Varför hörde jag inte pappa prata i bakgrunden? Sjukhuset? Brand? Jag förstod inte. Panik, ännu mer panik. "Vi mår bra, men pappa måste kollas. Han andades in alldeles för mycket rök när han släckte den ena branden." Och trots lättnaden över att jag sluppit förlora någon utav mina föräldrar grät jag. När mamma lagt på, grät jag. När hon hade berättat om branden, att den var anlagd, försök till mordbrand. Vad? Lever jag i en film eller VAD?!
Vad vill eld med min familj? Vad är det för mening? Att min fobi växer och min respekt för elden växer är någonting som just nu är förståeligt. En brand som tog min kusins liv, och en brand som fick min pappa och mamma att åka akut till sjukhus. Spöken svävar runt i mitt inre och är uppmärksam på varje detalj, som kan starta en brand. Jag måste säga att nu kan till och med vår braskamin ge mig panikångest. Om det sprakar till? Om vi sover, när det sprakar till? Jag måste flytta mattan, den kan ta eld lätt. Jag får inte tända ljus, inga ljus i jul. Om, glöm inte släcka. Släck två gånger, blås en extra gång. Kolla spisen, är den av? Ugnen? Bilen, kör försiktigt, jag vill inte krocka. Tänk om den börjar brinna? Slängde han sin cigarett i gräset, är det torrt eller kan den släckas i fukten? Jag mår illa, vill kräkas. Panik, panik, panik....
Pappa, min hjälte. Mamma, min hjältinna. Om de inte hade vaknat hade alla brunnit inne. Tack vare dem lever allihopa, alla! De riskerade sitt liv då, det kunde ha gått så mycket värre än det gick och jag är så jävlar lycklig att jag och mina bröder inte behövde förlora de vi levt med hela våra liv.
Att livet kan bli så mycket kortare än man tänkt sig har jag insett nu, fullt ut. Att leva varje dag som att det vore den sista är inte längre någon tvekan för mig. Att säga till sin familj att jag älskar dem, varenda dag, oavsett vad som händer finns det inga tvivel i. Ett telefonsamtal bort är dem, bara några värmande ord och det kan rädda en hel dag. Den dagen de inte finns här längre ångrar man sig, om man inte tar vara på varje sekund.
Kommentarer
Trackback
