Pili

Känslor flödar och ibland vet man inte riktigt vart allt ska ta vägen. Även de bästa människorna har nederlag och perioder då allting känns hopplöst. Trots att jag är en positiv person, som alltid ser saker från den ljusa sidan, kommer det perioder där jag också faller. Oavsett om det handlar om kärlek, hat, sorg, lycka, glädje... Alla möjliga av mina känslor under livet finns nedskrivna på papper. När jag var liten skrev jag mycket, och även nu. Det som jag skrev förut är så underbart att plötsligt hitta och läsa. Det är allt mellan noveller, dagboksinlägg, tankar och låttexter. Jag skulle vilja gå igenom min gamla dator och se vad som finns där. Så mycket som påminner.

Jag kan läsa igenom min blogg och min gamla blogg och se inlägg som har en stor betydelse för mig. Sådant som jag skrev i gåtor, som kanske bara jag kan förstå men behöver få ur mig. Ibland är det skönt att få alla jobbiga känslor eller underbara känslor som fyller en att komma ut via ord. Det kliar i fingrarna och när de väl får tag i en penna eller ett tangentbord finns det inget stopp. Texterna skulle kunna bli hundra sidor långa, om jag bara hade haft tålamodet att fortsätta. Ibland kan jag till och med sätta mig och plugga för att få ur mig saker.

För ett tag sedan hittade jag brev jag skrev till mig själv när jag var nio, elva år. På kuvertet stod det ett årtal, och brevet fick inte öppnas innan det årtalet. Jag fick läsa tre brev, ett som fick öppnas senast 2005, ett 2007 och ett 2009.

I det första brevet stod det en framtidsvision, hur jag trodde att jag var när jag var fjorton år gammal. Där fanns mycket om vikt, mycket om vänner som kanske kunde acceptera mig som jag var, men också om kärlek. Det stod att jag ville tävla med mina hästar, att jag ville lyckas med saker och se mig själv som en bra person. Det stod att jag ville att andra skulle se mig som en bra och lyckad person. Jag antar att jag levde upp till mina drömmar.

Brevet som fick öppnas 2007 innehöll en dikt, som jag själv skrivit. Dikten var väldigt söt, bra skriven, i alla fall för att vara så pass ung. Redan då uttryckte jag känslorna i ord;
Mamma.
Pappa.
Far.
Mor.
Ni ger liv.
En dag,
vill jag vara mor.
Ge liv till någon
jag ska älska
lika mycket som ni älskat mig
och med vördnad
kyssa pannan
för att säga
godnatt.

Det trejde brevet jag öppnade innehöll ännu en framtidsvision, om kärlek. Den var alldeles för djup för att gå in närmre på, jag håller den för mig själv.

Jag tänker fortsätta skriva, det får mig lugn och trygg. Jag tycker om att kunna gå tillbaka och läsa, återuppleva och minnas. Skrivandet är en passion, som alltid kommer följa med mig dit jag går.