Pili

Sitter och drömmer mig tillbaka till Fuerteventura nu. Det är bara två veckor kvar innan vi sitter på planet till ön igen, men det känns som om att det tar evigheter.
Jag har varit hemma i en och en halv månad nu. Bara den korta tiden mellan resorna känns otroligt långt. Det är sjukt hur mycket man kan längta efter en plats.

Eftersom att vi bodde på ön under min tid i åttonde klass har jag aldrig riktigt kunnat släppa livet där nere. Det är ett paradis, en plats man liksom inte kan låta vara. Trots öns utseende, all öken och all sten som finns. Trots att där inte är någon riktig växtlighet eller direkt mycket människor, så är det en drömvärld för mig.
Havet, alla vackra långa stränder, vädret och staden. Det är mitt hem, mitt andra hem.

Om vi dessutom räknar in de saker vi gör där. Surfingen, sjölejonen, utelivet, maten och alla glada människor. Allting är perfekt!
Och jag saknar allting lika mycket varje gång vi åker därifrån.

Det är aldrig svårt att lämna Sverige. Jag kommer alltid tillbaka hit, och jag stannar alltid här i flera månader ändå.
Men att ha ett hem, som man åker till bara fyra gånger om året, under 2-3 veckor. Det tar hårt!
Jag gråter som ett litet barn varenda gång planet lyfter från ön och det bär iväg hemåt igen, hjärtat bara värker.

I vilket fall som helst,  jag flyttar dit i januari för att jobba som bartender. Det är något jag ser fram emot, och då kan jag vara hemma på den plats jag vill vara på. Det känns underbart.