Pili

Klockan kvart i elva på kvällen, den 1 juni, landade jag på flygplatsen i Larnaca. Jag var äckligt nervös, väntade på att min väska skulle rulla ut på bandet så att jag kunde springa ut och sätta mig i taxin.
Efter en sjukt lång väntan kom äntligen min bumling och jag skyndade mig ut för att se mitt namn skrivet på en skylt. Jag gick fram till mannen, som glatt tog min väska och rullade iväg till taxibilen.
Ännu en gång, äckligt nervös. Det växte för varje minut.

Jag satt i taxin i två timmar. Vägen till Pafos var lång, ett helvete. Taxichauffören babblade på (värre än när jag pratar, och det lovar jag på heder och samvete). Jag hade helst bara velat sjunka ner och få mig en blund innan jag kom fram, men inte.
Klockan kvart över ett svängde han in på Pafian Sun, hjälpte mig att lyfta ut min väska och tog emot betalningen. Han körde raskt iväg och jag stod ensam kvar vid entrén. Underbart. Jag hade inte ringt Chris och berättat att jag snart var framme, så han var inte där. Jag tog mig lite tid att andas, sedan skickade jag ett sms och skrev att jag var här.

Jag väntade. Stod och rullade tummarna, försökte få mitt hjärta att lugna ner slagen och försökte att inte skaka (vilket inte gick så jättebra). Jag såg honom på håll, så jag tvingade min kropp att börja gå mot honom. Hjärtat slog bara fortare och fortare. Jag har nog aldrig varit med om den känslan förut! Det kändes som att hela bröstet skulle explodera, att hjärtat skulle flyga ut och rusa iväg till honom. Men hjärtat stannade kvar.
När jag såg honom le då jag kom närmare kunde jag inte längre hålla mig. Jag ställde väskan och rusade fram till honom för att mötas av en massa kyssar, långa kramar och ord som jag så länge bara hört genom telefon. "I've missed you".
Rösten var så välkänd. Den har funnits i min telefon i flera månader. Hans röst var det som höll mitt hopp uppe, som höll mig uppe. Nu fanns rösten så nära, jag kunde känna hans andedräkt när han viskade i mitt öra. Jag kunde känna hans hand, lägga min kind mot hans. Det var på riktigt.

Han jobbade på tisdagen. Jag sov när han gick iväg och vaknade ensam i hans lägenhet. Fyrtiotre grader i solen, jag la mig på balkongen och solade i en timme, sedan gick det inte mer. Så, det fick bli skugga, en Bacardi Breezer och en tidning. Chris kom hem vid halv fem. Vi gick ner och åt tillsammans och sedan tog vi en promenad längs havet.
Han sa till mig då att han hade en överraskning, men han tänkte inte berätta vad. Nyfiken som jag är försökte jag kläcka det ur honom under hela promenaden, men han vägrade. Jag var tyst, sa ingenting om det sen. Mitt hjärta skrek av lycka.
Han gick tillbaka till jobbet vid halv åtta. De skulle ha en show, så jag tog mig ner dit runt halv tio för att titta. Jag matade in hans sångröst i huvudet, stannade bilder i mitt huvud av hans dans. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom.
När han slutade vid tolv promenerade vi tillbaka till lägenheten och satte igång en film. Han sa till mig att vi skulle upp tidigt nästa morgon, för en bil skulle komma och hämta upp oss vid halv nio. Han bad mig packa ner en handduk, solkräm, ha på mig bikini och så luftiga käder. Jag hade fortfarande ingen aning om vart vi skulle. Det fick vänta till imorgon.

Bilen kom och plockade upp oss som bestämt, klockan halv nio. Där var massor med andra människor också. Vi satte oss tillrätta och sedan körde chauffören oss mot Pafos. Han stannade vid hamnen och alla klev ur bilen. Chris tog min hand då, just när vi hoppat ur och blickade ut över alla båtar. Han pekade på ett utav de stora, vita kryssningsbåtarna och log. "This is our boat for the whole day".

Jag blev helt till mig. Det finns inga ord för att kunna förklara hur jag kände just då. Han tog mig bort till båten och vi gick upp på övervåningen (som han bokat till oss två). Vi hade egna servitörer, egen kock, mat och dryck ingick i hela bokningen. Efter några timmars segling, underbart goda drinkar och massor av kärlek stannade vi intill Coral Bay för att snorkla. Just vid den här årstiden kommer alla sköldpaddor in till land för att lägga sina ägg och lagunen kryllade av stora, helt otroligt ståtliga varelser som simmade lugnt under oss i vattnet. Det är det mest fantastiska jag sett i hela mitt liv. 

Klockan tre var vi tillbaka i Pafos hamn och vi drog oss hemåt efter en pinsam kaffe på Starbucks (jag vill inte dra upp vad som hände, men det var något i stil med att svälja i fel strupe och hosta ut chailatte all världens väg). Vi tog en powernap när vi kom hem, och runt sju-tiden fixade vi i ordning oss för att ta bussen in till stan och äta middag på Big Mama's.  
Där var underhållning och dans. Maten var supergod och stämningen var så sjukt romantisk.
Det var första gången han sa att han älskade mig. Då vi bara hade vinet kvar tog han plötsligt mina händer i sina och tittade mig djupt in i ögonen (nu vet jag verkligen vad det där innebär). Han satt tyst en lång stund, och jag försökte så gott jag kunde att inte titta bort. Jag är dålig på det där med ögonkontakt, men jag klarade det.
Han viskade sedan, tyst och så otroligt ärligt "I love you".
Just i den stunden visste jag inte vad jag skulle säga. Mitt hjärta stannade till för någon sekund och jag kunde inte få bort leendet från mina läppar. Jag kände efter, kände efter djupt inom mig. Klart att jag älskade honom, det kunde inte finnas något annat.

Han sa sedan att han vetat det länge. Han har inte velat säga det över telefon, utan ville säga det öga mot öga vid ett tillfälle som var rätt. Han valde verkligen rätt tillfälle. Det fanns inget bättre.

Resten av kvällen spenderades nere på "The barstreet". Vi drack margaritas och mojito, sjöng karaoke och bara var. Det var en dag jag aldrig någonsin kommer glömma! 3 juni.

Torsdagen spenderades vid poolen på hotellet intill Pafian Sun. Vi solade, badade och drack kalla Bacardi Breezers i hettan. Sov gjorde vi också, det hade blivit en sen kväll dagen innan. På kvällen åt vi på en Indisk restaurang en bit ifrån Pafian. Vi åt en helt underbart god superstark curry och drack Rosévin.
Servitrisen frågade om vi var på smekmånad. Hela alltet blev lite pinsamt, men hon erkände att det såg ut som om att vi hade varit ett par i evigheter. Chris berättade då att vi precis blivit tillsammans, att han jobbade där och att jag bodde i Sverige. Vi fick då en lång utläggning om att vi skulle ta alla chanser vi fick och aldrig tveka över våra val. Det är först då man tvekar som saker går fel. Hon tyckte att vi skulle fortsätta kämpa för kärleken. Vi var som gjorda för varandra!

Chris jobbade på fredagen. Jag fick underhålla mig själv under dagen. På kvällen var det karaoke på Pafian, så jag och Chris försökte oss på "A whole new world" igen. Det var den första sången vi sjöng tillsammans, på Fuerteventura i februari. Vi var skitdåliga då, så vi tänkte göra den bättre den här gången.
Den var bra, inte överdrivet bra. Men människorna runt omkring tyckte det var så otroligt gulligt alltihop. Han pussade mig på kinden när låten var över och jag satte mig på min stol igen, tillsammans med en helt underbar familj som jag träffade medan han jobbade.
Vi drack några drinkar efter han slutade, tillsammans med ett annat gäng engelsmän som var på semester. Vid halv ett promenerade vi bort till ett supermarket över gatan och köpte salt & vinägerchips, samt några cider (kopparbärgs, sjukt att det finns utomlands också. rätt kul att köpa cider med svensk text på cypern!). Vi kröp ner under täcket och tittade på dvd, bara tog oss tiden att vara tillsammans.
Värmen han ger mig är något som håller mig glad nu.

Han jobbade hela lördagen. Jag roade mig själv med sol. Städade dessutom hela hans lägenhet då det blev alldeles för varmt för att ligga där ute. 43 grader är ett helvete. Det blev skinande rent efter damsugning, diskning, tvättade kläder (!!!!!) och garderobsorganisering. Chris var jätteglad när han kom hem vid sin dagsrast (han hade alltid tre timmar ledigt mellan halv fem och halv åtta).
Klockan åtta gick jag ner till baren, åt en bit mat alldeles ensam och sedan satte jag mig för att titta på den dagliga underhållningen. Minidiscot, bingot, Holiday Rollover, Showen och sedan se honom gå runt bland alla turister och prata.

På något sätt älskade jag att se honom vara så trevligt mot alla.
Jag lärde mig hans leenden. Lärde mig när han menade sitt skratt, lärde mig hur han log när han tänkte på något helt annat, lärde mig hur han log bara för att vara trevligt, hur han log när han inte fattade skämt, lärde mig hur han log när han log mot mig. Han hade till och med ett speciellt leende när han uttalade svenska ord och meningar rätt.
 
Vi steg upp tidigt på söndagen. Han sa att vi skulle iväg på picknick vid en sjö uppe i bergen. En lång promenad, sa han. Inte allt för lång, det skulle inte ta jättelång tid.
Jag gjorde baguetter, med fetaost, skinka och grönsaker (vi båda är stooora fan av fetaost). Jag packade ner en flaska vin, vatten, körsbär och skivad färsk ananas. Jag älskar picknicks, så jag lägger alltid ner hela min själ i det man ska ha med sig och äta.
Vi fick skjuts bort till grusvägen uppe i bergen, utanför Coral Bay. Därifrån skulle vi gå, inte så långt.
När vi hade gått i två timmar var jag varm, trött och törstig. Vattnet var slut och solen stekte. Jag hade flipflops (inga bra vandringsskor), så mina fötter värkte så in i helvete rent ut sagt. Jag klagade allt för mycket. Sa till honom att han var en liten skitstövel som sa att det inte var en lång promenad.

En och en halv timme senare kom vi fram dit vi skulle. Till min förvåning var det entré. När vi kom in fanns det både restaurang och en liten bar. Han tog min hand och förde mig ut ifrån restaurangen till en helt sjukt vacker bakgård fylld med statyer utav Aphrodite & Adonis (kärleksgudarna). Vi gick sedan ner för en brant trappa, och när vi kom ner möttes jag utav den mest underbara och mest otroliga synen jag någonsin sett i hela mitt liv. Där var en klart blå (turkos, blågrön) lagun med vattenfall som föll ner för ett berg. Ovanför oss växte blommor och växter i alla möjliga färger. Det var som taget ur en målad tavla. Sådant som man bara ser på film, som inte händer en själv.
Jag kände mig så otroligt dum som hade klagat över hur lång tid det hade tagit att gå dit. Jag var helt till mig, chockad över all tid han la ner på att få min visit så underbar som möjligt.
Vi badade i lagunen, tog foton och åt picknick intill ett utav vattenfallen. Jag har aldrig varit med om något bättre i hela mitt liv (det har väl dock inte varit så långt).
Ingenting kan slå det han gjorde för mig alla dessa dagar. Ingenting.

Vi gick hem sen. Fyra och en halv timme tog det. Jag brände sönder mina axlar, fick stora vattenblåsor och var tvungen att gå till läkaren när vi kom hem. Jag hade sjukt ont i mina fötter efter vandringen i flipflops, jag var svettig och jag såg ut som ett troll.
Men vad gjorde väl det?

Vi åt middag på en kinarestaurang inne i Pafos och sedan åkte vi hem då han var tvungen att jobba vid halv åtta igen. Jag gick ner till baren och scenen vid niotiden. Han skulle ha sin egen cabaré, där han själv väljer vilka sånger han ska sjunga och vilken koreografi han ska ha till musiken (ensam på scen, för er som inte förstår).
Jag hade hela tiden en smärta i bröstet. Jag skulle åka hem dagen efter, och jag ville verkligen inte lämna. Det kändes overkligt, alltihop. Jag ville ju ha honom bredvid mig varje sekund.
Precis innan sista låten gick jag fram och satte mig vid ett bord längst fram för att kunna ta lite bilder. Han log mot mig och sa sedan i mikrofonen;
"This song, is for my girlfriend. She is going back to Sweden tomorrow, and i really wanna tell her how much i will miss her."

Jag var inte alls beredd. Inte någonstans! Han tittade på mig, och musiken satte igång.
Han hade valt min favoritlåt. Baby, Im amazed by you. En smörig kärleksballad som jag bara älskar. Han visste om att det var min favoritlåt, vi har pratat om den i telefon.
Han sjöng, hela första versen på scenen, utan att släppa blicken ifrån mig. Jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka, kände hur lyckan sprudlade i hela mig. När refrängen skulle komma gick han sakta ner från scenen och fortsatte bort mot mig, & medan han sjöng refrängen satte han sig på knä intill mig, höll min hand och såg mig (djupt) in i ögonen.
Då brast allt. Jag grät, och grät och grät. Log, kunde inte hålla leendet borta, men grät.
Människorna runt oss ställde sig upp och vrålade! Alla applåderade.
Jag var den lyckligaste av de alla där, det kan jag säga med säkerhet.

Måndagmorgon.
Chris gick till jobbet som vanligt och jag låg kvar i sängen med en stor klump i magen. Usch, vad det gjorde ont.
Jag packade min väska, lagade mat så att han kunde komma hem på lunchen och äta tillsammans med mig.
Efter lunch gick han tillbaka till jobbet och jag blev ensam kvar igen. Jag bestämde mig för att göra något litet, bara något speciellt för honom. Jag skrev en massa små lappar, med korta texter. Saker vi skojat om, att jag älskar honom, att han inte får bita av skinnet på sina fingrar, att han inte ska glömma stänga av strykjärnet, att han är den personen jag vill vara med för resten av mitt liv. Små, obetydliga och betydliga saker. Lapparna gömde jag lite här och var, där jag vet att han tittar. I besticklådan, i glaset där tandborstarna står, under strykjärnet, i den fula bruna hatten vi köpte efter kryssningen, i hans dvdfodral...
När han kom hem vid halv fem hade jag somnat med musiken i öronen och min brosch i handen. Jag vaknade inte när han kom.

När jag väl vaknade, var han inte hemma. Jag trodde att han fortfarande jobbade men när jag såg på klockan så insåg jag att han måste ha kommit hem. Jag märkte sedan att jag inte hade samma album igång på iPoden.
När han hade kommit hem från jobbet, hade han ändrat en låt på repeat hela tiden.
Endless love.
Smärtan i bröstet kom som ett hugg av en kniv, samtidigt som lyckan och känslorna bara blev större.

Han kom hem en liten stund efter jag vaknat. Han hade köpt baguetter och pålägg, fetaost och dricka. Och så en påse salt och vinägerchips, som jag skulle ha med mig på resan. Bara en sån sak gör mig lycklig. Han vet vad jag tycker om, han la ut pengar för att jag skulle ha det så bekvämt som möjligt.
Vi gjorde i ordning matsäcken tillsammans, sedan lade vi oss i sängen och bara pratade.

Klockan halv åtta kom taxin. Han hjälpte mig bort med väskorna till receptionen, sedan var det dags att säga hejdå.
Jag började inte gråta förrän jag kom in i taxin och vi hade kört iväg.

Det var den bästa veckan i hela mitt liv. Jag hade fått det mitt hjärta längtat efter under flera månader, och nu är jag hans på riktigt. Det är så jag vill ha det, och jag väntar på honom.
I augusti ses vi igen. Han kommer hit en vecka, sedan följer jag med honom till Cypern.
I oktober bor vi båda på samma ställe, och efter det tänker jag aldrig lämna honom för att åka iväg så långt bort igen. Aldrig.