Pili

Jag ser henne rätt ofta. Hon stannar gärna till vid skyltfönster och fixar håret. Kanske kolla om hennes lår ser feta ut, men hon kommer alltid fram till att det inte spelar någon roll.
Idag stod det någon annan bredvid. En man, bara några centimeter längre än hon själv. Han hade kort hår, halvblont, halvmörkt. Hon hade nog kallat det råttfärgat, precis som hon själv hade haft om hon inte hade blonderat sitt.
Han hade ljust blå ögon, och ett leende som får hennes knän att skaka.
Han stod bakom henne, där i spegeln. Sträckte fram sin hand och sökte efter hennes.
Hon kunde inte nå, handen fanns alldeles för långt bort.
I sin andra hand höll han hennes hjärta, tätt intill sitt.

Han sa något. Några ord, utan ljud. Hon visste vad det var. Hon kände igen läpprörelserna så väl. Tre ord, tolv stavelser.
Jag älskar dig, visst var det så? Men med lite fel uttal. Kanske någon bokstav fattades.

Hon försökte nå hans hand. Försökte känna värmen, den där gnistan som fanns där emellan. En omöjlighet. Han stod alldeles för långt bort.
Hon försökte ta ett steg mot honom, men någonting satte stopp. Ingen vägg, ingen mur... Bara en lång, lång väg.

Han försvann sedan.
Det ända hon såg bakom sig var den där dubbelsängen som alltid skymtar bakom spegeln innan hon ska gå och lägga sig.
Han svävade iväg, försvann med hennes hjärta i sin hand.

Hon stannade kvar. Tom.
Spegelbilden visade bara henne. De där tårfyllda ögonen, den där längtan och det där tomma bröstet som funnits där under en så lång tid.
Hon lämnade spegeln. Spegelbilden visade bara dubbelsängen.

Hon vill aldrig mer se sig i spegeln igen.