Pili

Kärlek är krångligt, har alltid varit och kommer alltid vara.
Jag har haft två förhållanden i mitt liv, som varade på riktigt. Min syn på kärlek låter något i stil med att de suger livet ur dig långsamt. Otrohet och svartsjuka var min vardag. Dessutom är jag en väldigt rastlös person som ofta ändrar mig och hittar på nya saker, har nya drömmar varenda dag. Dessa personer har bara stått i min väg och fått mig att känna mig instängd. Hujedamej, ändå stannade jag hos min första i två år.

I vilket fall som helst. Jag är en "slänga-mig-in-i-förhållanden-brud". Jag tror att man kan kalla det ett behov av närhet och bekräftelse hela tiden. Jag har inte varit singel på tre år! TRE ÅR! Och jag är sjutton år?
Där kommer mina nästa problem. Jag inser efter någon månad, att jävlar, det här känns ju inte alls rätt. Vid det laget är det för sent, då har jag redan hamnat med en knivig och svår person som man inte riktigt kan dumpa eftersom att man är rädd. Åh, vad jag klagar, men så är det faktiskt. Jag har bara mig själv att skylla.
Jag har därför bestämt mig, (vi kan säga att det är ett försenat nyårslöfte) att jag ska hålla mig still och vara ensam för en gångs skull. Jag behöver vara ensam, för att få göra saker som jag vill göra utan att jag får skuldkänslor för att min partner blir förbannad och arg. Jag vill inte tillhöra någon, tänker inte tillhöra någon. Jag tillhör mig själv!

Nu väntar vi tills det kommer en Mr. Right. Jag kan inte springa runt och hoppa in i förhållanden hit och dit som en loppa hoppar in i hundpälsar. Det fungerar inte riktigt så (mamma, om du mot all förmodan skulle läsa det här så antar jag att jag måste skriva att du hade rätt, och tack).

Den dagen det kommer en man som verkligen kämpar för att få ha mig vid sin sida, då ska jag börja dejta (observera att jag inte skrev att jag skulle gå in i ett förhållande). Lära känna personen innan jag säger att jag är hans.
För mannen i mina drömmar är ju romantisk, och vill leva sitt liv tillsammans med mig, inte göra om det.